Luftkvalitet

Kvävedioxid är en av två former av kväveoxider. Den är en gulbrun gas med en irriterande lukt vid höga halter. Kvävemonoxid, den andra formen, är en färglös och luktfri gas som bildas vid förbränning, främst från trafiken. Kvävemonoxid reagerar med syre i luften och omvandlas till kvävedioxid.

I större samhällen beror halterna av kvävedioxid framförallt på trafikintensiteten. Andra källor till utsläpp är oljeeldning och vissa industriprocesser. Människor som vistas i områden med höga halter av kvävedioxid kan löpa större risk för luftvägsinfektioner och astmatiker kan uppleva andningsbesvär. Det finns även misstankar om att kvävedioxid kan bidra till allergier.

Luftföroreningar inkluderar också partiklar. Långvarig exponering för små partiklar kan orsaka luftvägsproblem samt hjärt- och kärlsjukdomar. Partiklar delas vanligtvis in efter storlek, där PM10 och PM2,5 är de vanligaste. PM10-partiklar har en diameter på mindre än 10 mikrometer, medan PM2,5-partiklar har en diameter på mindre än 2,5 mikrometer.

De flesta partiklar kommer från bilar och vägar genom avgaser och slitage från dubbdäck. Vedeldning och utsläpp från uppvärmning och industrier bidrar också till partikelutsläpp i luften.

Svaveldioxid är en färglös och hostretande gas som släpps ut vid förbränning av fossila och svavelhaltiga ämnen samt från vissa naturliga processer, såsom vulkanutbrott. I atmosfären oxideras svaveldioxid och bildar svavelsyra, vilket bidrar till försurning.

Bens(a)pyren är en luftförorening som klassas som cancerframkallande. Den släpps ut från småskalig vedeldning, arbetsmaskiner och trafik. Mätningar av nedfall och halter visar att koncentrationerna är högre i södra Sverige.

Nära marken bildas ozon genom reaktioner mellan solljus och luftföroreningar, såsom kväveoxider och kolväteföreningar. Ozon finns också naturligt i luften, men den ozon som är kopplad till luftföroreningar bildas genom sekundära processer och har inga direkta lokala källor. Halterna av ozon i norra Sverige är generellt mycket låga.